Sanningen och förhandlingarnaSanningen och förhandlingarna

Sanningen och förhandlingarnaSanningen och förhandlingarna

Det vore tjänstefel att inte uttala sig i debatten om dop och medlemskap som just nu tumlar runt.

Först en deklaration av hur jag ser på frågan och sedan ett resonemang. Grundfrågan i all teologi bör vara; ”Vad säger Bibeln?”. Texternas församlingar består av människor som medvetet låtit döpa sig.

Med urkristendomen som ideal blir frågan teologiskt okomplicerad.
Församlingen består av människor som kommit till tro på Jesus och i lydnad för Ordet medvetet låtit döpa sig. Gemenskapen däremot är självklart till för alla döpta eller odöpta oavsett åsikter, social position eller ålder. Det är i omsorgen och gemenskapen församlingen når de som ännu inte tror.

Kyrkan är dock mer än gemenskap, den har med Gud att göra. Församlingen har makt över dödsrikets portar, är upprätthållare av sanningen och part i ett kontrakt med skapelsens Gud. Om förändringar har utgångspunkten, ”Det här är en anpassning till verkligheten”, blir det problematiskt. Man anar att det som benämns verkligheten ges högsta auktoritet. I ”verklighetens ideologi” kommer snart allt att vara OK och accepterat.

Det ekar trevlig, trevlig, trevlig istället för helig, helig, helig.

Församlingen hamnar på gungfly om den styrs av ”man kan inte döma någon annans övertygelse”. Om inte dopet är porten in i församlingen vem skall då bedöma om någon är tillräckligt aktivt troende eller levande i sitt dop? Det enda objektiva är att fastställa dopsynen och låta den avgöra vem som tillhör församlingen. Alla andra kriterier blir farligt påverkbara och flytande. Det har etablerats en märklig praxis att rösta demokratiskt i teologiska frågor.

Den politikstyrda kyrkan bestämmer sig för att i strid med bibeltexterna viga samkönade par. Och nu verkar frikyrkorna beredda att rösta om församlingen skall bestå av döpta eller inte.

Är nästa fråga på den demokratiska dagordningen att rösta om Jesus får komma tillbaka? Läran och teologin kan aldrig handla om majoritetsbeslut i ett församlingsmöte. Praktiserad lära handlar om övertygelse utifrån Skriften. Förkunnaren bär ett ansvar som skall redovisas i evigheten snarare än inför tidsandans krav på konvenans och förändring. Till skillnad från politik kan förkunnelsen aldrig bli kompromissens och det möjligas konst. ”Hanteras varsamt” är skylten över Guds församling.

Därför har förändringar i kyrkan fått ta tid, över flera generationer.
Det är olyckligt att processen hastigt förs i lokala församlingar utan samråd på en bredare bas.
När vi förändrar i församlingens tro och praxis nuddar vi vid Guds ögonsten.

Denna text har publicerats i Världen i Dag http://www.varldenidag.se/Det vore tjänstefel att inte uttala sig i debatten om dop och medlemskap som just nu tumlar runt.

Först en deklaration av hur jag ser på frågan och sedan ett resonemang. Grundfrågan i all teologi bör vara; ”Vad säger Bibeln?”. Texternas församlingar består av människor som medvetet låtit döpa sig.

Med urkristendomen som ideal blir frågan teologiskt okomplicerad.
Församlingen består av människor som kommit till tro på Jesus och i lydnad för Ordet medvetet låtit döpa sig. Gemenskapen däremot är självklart till för alla döpta eller odöpta oavsett åsikter, social position eller ålder. Det är i omsorgen och gemenskapen församlingen når de som ännu inte tror.

Kyrkan är dock mer än gemenskap, den har med Gud att göra. Församlingen har makt över dödsrikets portar, är upprätthållare av sanningen och part i ett kontrakt med skapelsens Gud. Om förändringar har utgångspunkten, ”Det här är en anpassning till verkligheten”, blir det problematiskt. Man anar att det som benämns verkligheten ges högsta auktoritet. I ”verklighetens ideologi” kommer snart allt att vara OK och accepterat.

Det ekar trevlig, trevlig, trevlig istället för helig, helig, helig.

Församlingen hamnar på gungfly om den styrs av ”man kan inte döma någon annans övertygelse”. Om inte dopet är porten in i församlingen vem skall då bedöma om någon är tillräckligt aktivt troende eller levande i sitt dop? Det enda objektiva är att fastställa dopsynen och låta den avgöra vem som tillhör församlingen. Alla andra kriterier blir farligt påverkbara och flytande. Det har etablerats en märklig praxis att rösta demokratiskt i teologiska frågor.

Den politikstyrda kyrkan bestämmer sig för att i strid med bibeltexterna viga samkönade par. Och nu verkar frikyrkorna beredda att rösta om församlingen skall bestå av döpta eller inte.

Är nästa fråga på den demokratiska dagordningen att rösta om Jesus får komma tillbaka? Läran och teologin kan aldrig handla om majoritetsbeslut i ett församlingsmöte. Praktiserad lära handlar om övertygelse utifrån Skriften. Förkunnaren bär ett ansvar som skall redovisas i evigheten snarare än inför tidsandans krav på konvenans och förändring. Till skillnad från politik kan förkunnelsen aldrig bli kompromissens och det möjligas konst. ”Hanteras varsamt” är skylten över Guds församling.

Därför har förändringar i kyrkan fått ta tid, över flera generationer.
Det är olyckligt att processen hastigt förs i lokala församlingar utan samråd på en bredare bas.
När vi förändrar i församlingens tro och praxis nuddar vi vid Guds ögonsten.

Denna text har publicerats i Världen i Dag http://www.varldenidag.se/

By |november 13th, 2013|Categories: Signerat|Tags: , |

Leave A Comment